Jag har reflekterat lite över det här med gymmet. Gymmet som trendar som attan, som säkert står för hälften av allas selfies, som drar alla möjliga personer, som tillåter oss att träna stenhårt i maskiner och som ger oss ett hälsosammare liv. Det där gymmet som kom insmygandes i mitt liv för över ett år sedan och som nu har gjort en comeback. Det där gymmet som jag älskar som sjutton. Det där gymmet som bara finns till hands när man än behöver det. Ni vet vad jag snackar om och menar, det här inlägget handlar helt enkelt om gymmet.

När jag var på gymmet för ett tag sedan tog jag mig tiden att studera de andra motionerarna där runt mig och de första jag ser är de jättepumpade killarna och tjejerna som står framför spegeln med fria vikter och gör den ena avancerade övningen efter den andra med tyngder jag skulle klara en-två repetitioner med MAX. De där som har helt rätt kläder, gigantiska muskler och som har sin självklara plats där inne. Bredvid mig står en man i femtio års åldern på en crosstrainer och vi ler lite mot varandra när vi flåsar på våra maskiner och studerar muskelmänniskorna vid spegeln. Vi skapar vår egen grupp farbrorn och jag och kan gott sitta där och tänka "jag tog mig hit i alla fall" och det blir lite grand som en tröst för att vi inte ens är i närheten av deras styrka.

Bara nån minut senare svassar två små tjejer förbi framför mig. Jag antar att de är runt tolv år och att det här är deras första gång på gymmet. Det syns genom att ett: de har sminkat sig, två:de stå och rycker i fel spak för att justera cykeln och tre:de ser extremt malliga ut. Jag kan inte låta bli att skämmas lite för deras skull för att de sminkat sig men jag gläds också med de. Så länge de känner sig nöjda ska jag inte sitta och hata. Men till höger om mig sitter någon jag inte kan låta bli att irritera mig på. Det är en tjej i mjukisar och med huvan uppfälld på munkjackan som sitter med ett konstant bitch face under hela timmen jag är där. Det ser ut som att någon tvingat dit henne, bokstavligen, och det bara kliar i kroppen när jag ser henne. Jag antar att det är för att hon inte ens försöker men jag vet inte. Jag får helt enkelt hålla undan blicken från henne.

Jag ser killen som springer runt och gör två repetitioner på varje maskin av oklar anledning, damerna i fyrtio års åldern som kommit till gymmet för att promenera på löpbandet, paret som stå och ser jättesöta ut vid pilates bollarna och killen som hoppar runt på händer och har armmuskler som ser omänskilga ut. Och sen finns det jag. Den där halvskeva, rödflammiga, tonårstjejen som kämpar på i maskinerna och förundrat funderar på vilken roll hon tillhör. Vilken stämpel hon får av de andra gymmarna. Jag skulle så gärna vilja veta men jag antar att jag för alltid kommer leva i ovisshet.