Jag älskar typ alla engelsmän fullt seriöst. Hur alla är så öppna, framåt och genuint snälla mot främlingar, jag avundas de den förmågan. Hur de inte är uppväxta i ett land som Sverige där vi helst inte sätter oss nära någon på tunnelbanan och där ingen får sticka ut riktigt och göra så mycket väsen av sig. Nu finns det många svenskar som "bryter" dessa regler men det finns ändå allt för många som är exakt så. Bara för att ta ett exempel om engelsmännen kan jag berätta när vi kom hit, mormor och jag, och letade efter vårt hotell. Vi stod med en karta vid en korsning och försökte lista ut var vi skulle och då kommer det fram en man till oss och frågar vad vi letar efter. Vi berättar att vi ska till vårt hotell och han konstaterar ju att det finns en del hotell här men då säger vi namnet och vad gatan heter. Mannen tror sig veta var det ligger och pekar åtett håll som känns rimligt. Men han är inte helt säker så då springer han rakt ut i vägen och stannar en taxi och frågar chauffören som säger samma väg som mannen precis sagt. Så han återvänder glatt och berättar var hotellet ligger, önskar oss lycka till och fortsätter vidare. Jag blev så lycklig alltså på riktigt lycklig och ville typ springa efter honom och tacka honom hur mycket som helst, underbar man!

Träffade på några exempel idag också och nothing makes me happier really. Var även iväg och kollade på Big Ben idag, upplevde alla street artists på strandkanten vid London Eye, shoppade och vandrade runt i timmar på Victoria Secret. Var helt slut både jag och mormor när vi hoppade på tunnelbanan och åkte hem till Lancaster och vårt hotell vid dagens slut. Så trötta att vi typ låg och sov i nån timme innan vi gick ut igen och åt middagen på en italiensk restaurang vid Paddington. Sjukt god mat och jättetrevlig personal verkligen, kommer dock inte ihåg vad den hette men aa.