Ni vet hur lätt man kan inbilla sig saker. Hur lätt hjärnan vänder små signaler till stora tsunamis av känslor, känslor som bara gör saker mer snurriga och svåra. Jag pratar om känslor för någon annan, men jag vet inte vilka känslor det är och om det verkligen är någon form av kärlek när jag känner så för flera. Kanske är det bara saknad efter något som varit eller något som skulle kunna hända. Det enda jag vet är att det räcker med att personen ler mot mig, pratar med mig, tittar på mig, eller bara "notice me" helt enkelt för att vågen ska komma tillbaka. En liten händelse som kan ge mig hopp resten av dagen, eller en stor som gör mig lycklig i mer än en vecka.

Kan ni känna igen er i vad jag skriver eller är jag bara konstig? Finns det någon med samma problem skulle världen kännas lite lättare plötsligt. Har någon upplevt samma sak och vet vad det är? För det här snurrar i mitt huvud hela tiden, de här dumma sakerna tar så mycket energi och, som jag skrivit förut, så fort jag blir själv så analyserar jag det här alldeles för mycket och allt trasslas bara ihop igen. Det verkar inte finnas någon lösning, det är som att problemet inte vill bli löst, eller så är jag bara rädd för svaret?

Lärare typ och mamma. Hade planer på att bli någon form av artist oxå, de drömmarna sumpades dock när jag insåg att ja inte kunde sjunga...

Skådespelerska är prio ett. Men journalist, programledare och kanske kanske lärare, vill dock inte jobba som lärare hela livet utan de skulle vara som typ vikarie elr nåt. Guide eller reseledare vore oxå kul :)

Låter bilderna tala...

4.) Vilken är ditt drömgymnasium/ college?

Har ingen koll alls på gymnasielinjer i sthlm. Eller någonstans i Sverige. Vill absolut inte gå teknik eller någon annan linje med mycket matte och NO. Något kreativt vore där emot kul.

Är 19 då så bor i eller är på väg att flytta till London.

Skulle vilja ha Taylor Swift, Little Mix gänget, Sarah Hyland eller Shay Mitchell. Alla de verkar vara sjukt snälla och roliga personer som har fötterna på jorden lixom. Ja vet att alla de är äldre än mig men i min fantasi skulle vi ha samma ålder lixom.

2-4 skulle jag nog säga. Tycker det verkar så sorligt att vara ensambarn och mer än fyra skulle bli kaos. Så 2,3 eller 4 är perfekt :)

Well Ed Westwick, Dave Franco, Ryan Guzman och Channig Tatum är det ju inge fel på

9.) Vad är framgång enligt dig?

Att man har ett jobb man tycker om, en familj som älskar en och en bostad typ. Självklart är pengar en stor del i det hela men allt det jag skrev måste oxå finnas där. Vem ska du dela lyckan med utan en familj? Vad gör du på dagarna om du inte har ett jobb du gillar?

 

Jag skrev ju om vårat NO-prov igår. Att ingen fick mer än ett D, och hälften av klassen fick F. Kan fortsätta berätta att i princip hela dagen idag har samtalen handlat om det där jävla NO-provet. Vi har pratat med rektorn, studierektorn, med varandra och med andra lärare. Vår mentor sa att de andra klasserna också fått dåligt betyg på just det här provet och att problemet låg hos alla lärare som informerat oss dålig. Shit, bra, skönt tänkte jag, då kanske betygen på det här provet inte blir så betydelsefulla som jag trott.

Sen pratade vi en kille från en annan klass som gjort samma prov som oss.Han hade fått ett C i betyg och han är inte den som brukar få sånna betyg och sen berättade han att en tjej i hans klass fått A. Mina förhoppningar sjönk rätt kraftig då. Hela våran NO lektion idag var en stor debatt vidare vår lärare gjort fel eller inte. Det var 29 elever mot en lärare men vi fick fortfarande inget dirket svar. Ska det vara så?

Jag blir väldigt angelägen om min sak när jag blir upprörd och då ger jag mig in i disskutionen till 100%. Jag och en annan kille gick iväg till studierektorn för att diskutera den här läraren men tyvärr satt han i möte så vi hann bara prata lite kort. Men jag är verkligen glad att vi går i en sån skola där lärarna och rektorerna ser oss och lyssnar på oss. Tyvärr räckte inte det idag och jag gick ifrån NO-lektionen men en sjuk huvudvärk för att jag argumenterat så mycket. Känner mig inte ett dugg peppad på skolan, inte det minsta.

Får extrema moodswings ibland och då kan räddningen verkligen vara gråtmusik. Ni vet de där låtarna som förklarar exakt hur du känner, de låtarna du inte ens behöver höra texten på för att du ska förstå, musiken som finns där när du behöver den. Det här är mina bästa gråtlåtar just nu:

 

 

 

 

 Musikvideon är hämtad från Ezria scener i PLL, eftersom de är mitt favvopar blir det lixom extra känsla

 

 Beyoncé är bäst i alla lägen