Mestadels är det nog vi tjejer som backar undan, säger nej, kollar ner i marken. För mig känns det någonstans bättre att göra något halvdant och smyga undan det man gjort fel än att ställa sig inför klassen självsäkert och tala tydligt men sen tappa bort sig, så att felet blir mer obvious. Jag är asrädd varenda gång jag ska prata, jag skakar och tappar ofta bort alla ord precis innan jag startat men jag har turen att få tillbaka allt också innan jag börjar. Jag kan nu inte på rak arm komma på någon gång jag gjort bort mig. Trotts det finns rädslan där varje gång, viskar allt som kan gå fel och knuffar mig åt det hållet. Varför och åter igen varför gör vi det här till oss själva? Varför kan inte alla bara vara shyssta och hjälpa varandra? Om alla känner rädsla varför inte göra det tryggt när vi ska prata inför klassen, se till att peppa varandra och se till att alla känner sig trygga.