Zoey rusade ut genom dörren och glömde till och med att stänga den efter sig, fast att det var flera minusgrader och snön låg som en tät spindelväv över landet. Den första snön hade kommit igår, den tredje november, och nu var alla barn på skolgården i full fart med att kasta snö på varandra. Halt var det också så Zoey halvt sprang halvt trippade fram över skolgården. Stora klockan närmade sig halv åtta då skolan skulle börja.

 

– Fan, jag kommer aldrig att hinna! Tänkte Zoey argt för sig själv och sprang lite fortare. Det hade gått bra om inte barnen hade hållit på att kasta snö hela tiden.

 

Den första snöbollen träffade henne på benet den andra kom tätt efter med sådan kraft att den knockade henne. Zoey föll och smällde huvudet rakt i marken. Snöbollarna slutade att fara omkring skriken och skratten tystnade och varenda människa som var i rörelse frös till is. Pojken som hade kastat snöbollen var den enda som rörde sig. Han stod och grät mitt på skolgården helt ensam utan någon lärare som kom fram och hjälpte honom bort till flickan som låg blickstilla, inte ett barn rörde en min, inte en snöflinga föll till marken och inte ett ljud hördes mer än pojkens hulkande.