En sak jag kom att tänka på idag är hur mycket en handling verkligen kan väga och hur betydelsefulla vissa ögonblick är. Nu hoppar jag rakt in i djupa saker men ni vet när man ligger och balanserar på gränsen för om man från och med nu bara ska fullständigt ge upp allt hopp om en person eller om man ska stanna kvar och hålla kvar taget om alla bra sidor med personen när de gör dumma saker. Jag har varit med om det här så många gånger då jag oftast dras till personer som jag till en början hatar. De där personer som de flesta stör sig på men som ibland gör roliga saker och som ofta har ett väldigt stort hjärta, men som inte alltid vet vad de ska göra. Kan räkna upp ett flertal personer jag känner/har känt som är så och som jag verkligen håller hårt i för att jag inte riktigt vill inse att de kanske bara är jobbiga och irriterande och verkligen inte förstår att det finns personer som tar illa upp och som faktiskt bryr sig om vad de gör.

Jag står ofta upp och försvarar dessa personer, försöker få andra att också se deras goda egenskaper osv. Men när de gör en stor sak som verkligen chockar mig blir jag besviken på riktigt. Jag tappar allt och har svårt att se på personen efteråt och det kan ta ett tag för mig att berarbeta vad som hänt. Det blir på något vis som att allt gott jag stått upp för bara var meningslöst. Som att jag slängt min tid på någon som inte var värd det. Sen minns man alla bra stunder, alla goda gärningar och alla skratt och då känns händelsen inte lika viktig längre ända tills det händer igen.