Mia lever för musiken. Att spela cello får henne att känna sig levande och det är kring den hela hennes liv cirkulerar, enda tills en dag då en ny kille börjar i skolan, Adam. Adam faller för Mia redan innan de pratat med varandra och han endast sett henne spela. Efter ett tag bjuder han ut Mia, och snart växer en kärlek fram så stark att den slukar dem båda. Men medan de båda är mitt uppe i livet råkar Mia och hennes familj ut för en bilolycka som sätter Mia i koma. Vad som bestämmer om hon överlever eller inte är bara hennes vilja att överleva, men när ens båda föräldrar dött vad finns det då att leva för?

Jag hade hört rätt blandade recensioner om den här filmen innan jag såg den, och trodde väl att den skulle vara rätt tråkig men lite sorligt i alla fall och det var det jag var ute efter. Men filmen var så mycket bättre än jag trott. Grät i mängder under vissa scener och låg och hyperventilerade under andra. Storylinen i den här filmen är lite pressad i och med att huvudpersonen spelar hela filmen som sig själv i någon "ande form" och även om jag störde mig på det i början älskade jag det i slutet. Den här filmen är verkligen värd att se, men den ska ses nerbäddad i en säng/soffa när man är på gråthumör. För gråta kommer man!